Marcus Aho

Livdragon Aho

Att vara ensam är nog det jobbigaste som finns, men att själv inte inse det under en längre period är nog jobbigare. För jag kanske aldrig ses ensam, men för att förklara detta kommer de bli svårt. Men jag hoppar alltid emellan massa grupper av folk, det folk som accepterar mig för stunden.
Men jag måste ändra mig med varje grupp jag är, för annars kan jag inte vara ''med''.  Men det är aldrig så att en grupp av dessa slag människor skulle fråga mig om jag ville vara med, eller om vi skulle hitta på nått. Så för att inte vara ensam så försöker jag dag för dag att hitta det folk som för stunden accepterar eller känner för att vara med mig den dagen.

Detta sker både civilt och militärt, jag känner mig som en stor dammig damnsugare. Som folk tar fram när det är smutsigt och man inte har nått bättre göra, sen fyllar man mig med sin smuts för att man själv skall må bättre. Jag är en väldigt snäll människa som verkligen hjälper och stöder alla personen jag känner, enligt mig iaf. 
I många lägen är jag för snäll för mitt eget bästa, för när man själv är nere i skiten och verkligen mår asdålig så försöker jag fortfarnade hjälpa dom människorna i det olika grupperna.

Det är ny grupp uppdelning här i det militära just nu, befälen bestämmer grupperna men folker har sin röst hörd. Och ingen ingen, vill vara med mig för jag tillhöra inte någon av grupperna av folk. Men samtidigt tror jag att ingen har imot att se mig i deras grupp eftersom jag är en person som ställer upp för alla och jobbar så det står till som bara den. Men ingen vill att Livdragon Aho skall vara i deras grupp, det pratas iaf inte om att någon vill ha han.

Och jag är less på detta liv som jag lever i, less på alltid behöva rätta mig efter gruppen jag lever i.
Att jag aldrig skall finna min ro, att jag skall behöva driva allt fram för att jag skall må bra eller att jag skall få träffa nån människa.

Jag har svårt att inse att jag inte passar in någon stanns alls, och att mitt liv inte fylls med någon mening alls.
Det enda jag vet är att jag skall söka utlandstjänst efter min värnplikt. För då får jag iaf en liten mening med mitt liv, och jag hoppas att någon kommer uppskatta det jag gör för det länderna då.
Jag skulle kunna sätta mitt liv på spel för att rädda några fåtal människor i irak eller nå annat av det länder vi tjänstgör i.

Mina ord just nu är, - Njut av det små sakerna här i livet för man vet aldrig när det tar slut.

Jag lärde mig vad kärlek var av dig, jag lärde mig vad sorg va av samma personen. Personen som jag än idag ej kan glömma. Men jag vill glömma hon heller för hon är den renaste vännen jag har i mitt liv. För på nått sätt så fyller hon mitt liv med ljusl, med hopp och samtidgt med sorg och längtan. Jag skulle kunna göra allt för att få vara hon nära, eller kunna träffa hon oftare. Skulle vara nöjd med livet om jag bara kunde ha hon som den vän som jag skulle vilja vara för hon, skulle jag få hon som den vännen är denna värld helt underbar.

Hon som engång i tiden var min, min i betydelsen att vi var kär. Vi gillade varandra en gång i tiden, och ifrån min vinkel så reflekterar jag hur kärlek är ifrån det förhållandet. Känslorna och pirret i magen kommer ifrån hon, hon lärde mig att älska och att sörja. Hon lärde mig hur svårt det kan vara att glömma en människa. Men jag tycket inte att man skall behöva glömma en människa, man ska kunna vara vänner. Och det är vi, men problemet är att jag fortfarande känner pirret, värmen och alla känslor flödar inom varje gång jag tänker eller träffar henna.

Det finns bara en annan människa som fått mig känna likadant, men hon lär jag aldrig få träffa igen. En gång , jag hade en gång på mig göra ett intryck på den människan och jag misslyckades.

Vet inte vad jag skall skriva mer nu, men fått skriva av mig lite. Men jag säger bara att känslorna knappt går beskriva med ord, det är nått man måste uppleva för att förstå. Varje människa upplever det olika, fasst vi alla älskar och sörjer över det.

Måste tacka hon att hon finns, att vi kan träffas ibland så jag får fylla min annars tomma bägare med lite hopp, fylla mitt hjärta med sorg varje gång jag lämnar hon. Fasst när jag lämnar platsen är mitt hjärta mer fyllt med hopp än tidigare, hopp om att en dag kommer jag finna hon som är precis som denna människa. Men jag vet att hon finns där för alltid , står vid min sida som vän vilket jag tackar hon för!

Med all min kärlek, hoppas ni alla har det bra.

Det är männskligt att tänka och fundera på saker, men kan man fundera för mycket?
Kan man de, nej tror ej det. Men folk göra på olika sätt, jag vill skriva om mina tankar andra håller dom inom sig medan vissa inte ens tänker på sina tankar.
Jag tycker man skall bli accepterad vilket sätt man än följer , fasst att vara öppen hjälper oftast bara en själv. Alltså mitt bloggande om mina tankar, mitt liv och mina åsikter skriver jag inte för att intressera andra läsare. Frågan är ens om någon läser mina tankar, men vad spelar de för roll?
Detta hjälper mig på ett eller annat vis så känns det som jag lättat på trycket som bildas inom skallen när man har för mycket tänka på.

Om jag inte får ut mina känslor tankar eller funderingar känns det bara tungt att gå runt med dom, känns besvärligt. Besvärligt med ha massa saker i huvudet som tygner den tunga ryggsäcken som vi alla bär runt på.
För vi alla vill ju bara ha bra saker, minnen och bilder i våran skalle eller hur? Vem vill gå runt och känna sig ensam eller tänka över om människor verkligen accepterar dig för den du är.  Man vill veta om man duger, om man gör nått bra eller om man har sina vänner såsom man har dom.

För den personen som tror att livet kan levas som ensam är en tragisk person, den är någon. Medan personen som vill ha ett bra liv men lever ensam bara klassas som något. Det är så lätt att dömma människor ifrån deras utsida eller deras handlingar, men hur ofta känner man verkligen personen ifrån grunden?
Jadu, det är nog väldigt sällan man gör de, för man går oftast på utsida. Då menar jag inte alltid utséende men till mesta del gör man det, annars går man efter utstrålning. Jag hissar eller dissar inget av detta eftersom det är nog det enda sättet att finna de vänner eller kära man kommer få i livet.

Men är de inte fel, att ens kompisar måste vara roliga eller snygga för att man skulle lära känna dom? ( I grovt sätt alltså inte 100% sanning) Sanningen är hård, och jag har säkert mycket fel. Men det känns som att deta endå stämmer rätt bra med verkligenheten. Men vad kan man annars göra? Detta är nog de enda bra och möjliga sättet vilket jag inte vet om jag vill hissa eller dissa.

Men hur gör man när man träffar nya människor ? Vem äre som tar kontaken eller fortsätter hålla den? Slutar människor att kontaken den personen man tror man gillar för den säger att hon/han inte sagt de klicka. Eller fortsätter alterego inom oss att hopplöst fortfarnade försöka nått för den hära personen? Tills det är för sent och det slutar med att man själv blir sårad och den andra personen bara känner ilska och är less på den personen.

Om det ej klickar är det oftast svårt, för det är vanligast att första intrycket har stor betyelse.

Måste ursäka att det ikkje finns nå sammanhang eller rättstavning om det skulle vara någon som skulle läsa detta.

Att säga att man älskar något är ett stort steg, ett steg som många människor oftast inte förstår vad det innbär. Många använder det ordet i alla tillfällen, opassade som passande beror på hur man vrider och vänder på ordet.

Inom kärleken är det stort stort steg att säga att man älskar någon och nått man inte bara kan slänga ur sig utan att mena det, utan att tänkt över saken.  Men vadå tänkt över saken? Många ställer sig den frågan, varför kan jag inte säga jag älskar dig till personen jag gillar?
Jo, du kan säga jag älskar dig om du menar de. Det är min åsikt och jag tycket tyvärr detta ord används för mycket. . .

Om man skulle kunna sätta lag på ordet älskar nån som t.ex förlovning eller nått sånt? Då skulle ordet ikkje missbrukas och det skulle behålla sin vackra klang och innebörd som den igenteligen har.
Men sätta en lag på ordet Älskar dig kan man ju inte rikigt göra, men göra en sermoni av det? Eller jag vet inte riktigt. Det kanske är bra som det är idag, bara att enligt mina åsikter tappar oftast ordet mening.

I ett förhållande kan man också vrida och vända på saker, saker misstolkast oftast och kan lätt ha olika betydelse ifrån människa till människa och ifrån partner till partner.

Som min kära mor säger -Blir inte tjejen din avundsjuk om du är med massa andra tjejer?
Jadu, det kanske stämmer, men till vilken gräns?
Man kan ju inte förbjuda nån träffa andra vänner eller folk ?
Men om pojk- eller flickvännen väljer att vara med motsata könet över att träffa dig? Är det då godkänt att känna sig svart sjukt? Ellet måste man acceptera de?
Vart går gränsen, eller finns det ens någon sådan?

T.ex svartsjuka behöver inte alltid tolkas negativt, det kan även vändas och vridas till att man gillar personen så mycket att man är sjukt rädd att förlora den.

I alla lägen, går det vända och vrida på svaren, hur skall man veta hur man skall uppträda?
Det finns nog inget svar, förutom att man skall vara sig själv.
Och behandla andra som du vill bli behandlad själv.

Fanny V, Jag älskar dig <3

Jag älskar hela dig, inte bara ditt utseende.
Din personlighet, ditt underbara leende.
Du är så underbar.

Älskar denna text, inte min musik stil kanske men det är bragd att skriva dessa låtar, dessa texter.

Livet har sina mörka sidor, sidor som man oftast gömmer inom sig själv. Svartsjuka utan riktig anledning är riktigt dålig sida, även fast man inte vill vara svartsjuk blir man de. Oftast helt utan anledning, t.ex när du saknar nån personen sjukt sjukt mycket. Så vet du att det är massor med folk som får träffa hon varje dag, varje dag medan du inte får de. Jag är avundsjuk på det personen som får vara med hon varje dag, får känna hennes värme och varma leende. Men hur kan man ''hata'' folk som man inte känner, hur kan man tro dom vill åt den personen du håller kär.
Hur kan man tro att hon skulle gilla nån annan? Nån annan som får tillbringa varje dag med iställe för mig som hon sällan kan träffa, och snart kommer träffa mer sällan än redan.

Hur skall man göra när man är rädd att förlora några rikigt nära och kär? Självklart skall man vara sig själv, och försöka att inte vara svartsjuk eller tro att hon tillbringar tiden med nån annan.
Men hur kan du veta säkert?
Man får helt enkelt lita på hon, man får hoppas hon inte vill riva upp ett stort blödande sår över bröstet ditt.

Men jag skall säga er att även om jag inte träffar människan jämt och att tiden vi är skillda svider så äre endå värt det 100%! För hennes leende får mig att smäla och hennes läppar får mig att sväva.

Ta vara på tiden , för den är viktigare än vad ni tror.

Människor , anonyma som vänner tycker jag skall uppdatera min blogg lite.

Press, som så många gånger förr har jag skrivit om kärleken eller vänskapen man stävar efter. Men problemet är när den väl är funnen, så kommer pressen att lyckas. Alltså är man rädd att allt skall bli som så många gånger förr, man är rädd göra misstag. Fast man igenteligen inte skall vara rädd för att göra misstag, för misstag är männskligt och alla gör de mer eller mindre.

Snart rycket jag in i lumpen, beridande högvaken, livgarden, k1.
Och känslorna är väldigt blandade, chansen att bli en ''man''. Att lära sig ta ansvar och vara självständig samtidigt som man lär sig att arbete i grupp.
Men jag kan inte låta bli att finna sorg i att jag rycket in i lumpen med, för jag kommer inte kunna finnas för dom människor som betyder för mig. Jag kommer inte kunna stå dom nära det kommande året och det svider.

Men livet handlar om att lyckas och göra ett intryck på välrden. Hur man ska gör ett intryck på världen vet jag inte, men jag nöjjer mig om jag lyckas gör ett intryck på en människa. Det finns inget bättre än att göra på en människa så man ser hur personen lyser upp, som äldre personen när man ger dom bra servic på bageriet.

Livet går ut på att leva lyckligt och att må bra, att känna sig frisk och aldrig instängd.
Man skall aldrig känna sig intryckt imot ett hörn, men det händer, det händer att man åker ner i skiten och att man fastnar i skiten. Allt man ser är mörker och man tror det är kört, det enda man kan göra då är att resa sig upp och stå imot skiten, hur jobbigt det än är så måste man, man måste försöka.
Jag kanske inte alltid är så positiv, men jag ska säga er.
Jag har legat i skiten, jag har klivit upp x antal gånger och fallit ner igen, men jag lever än idag.
Jag mår bra, vilket jag aldrig skulle tro, men att vara negativ är inte så negativ som all säger.
Min negativa sida har bara hjälp mig, hjälpt mig att skriva av skiten, lasta av lite av tygnden på ryggen.

Om du får en människa att le, har du förgyllt nåns dag.
Så le, dela med dig av lyckan och hjälp andra människor iställe för att kasta skit på dom, vi är all lika värda och förtjänar att må bra.