Tvångst tankar syndromen :S
Men känslan finns, rädslan att få börja om på nytt.
Man är själv en sån person som alltid hör av sig, man är sjukt över social. Kan tänka sig man även är för mycket, eller kräver för mycket. Man förväntar sig att personen skall svara inom 10 minuter, annars börjar man känna känslan att man inte betyder nått.
Vilket är ganska töntigt, löjligt.
För vem vet? Personen kan ha många andra saker för sig, personen kan gilla dig som människa även fasst den inte hör av sig. Fasst personen som man gillar en utan att aldrig höra av sig, den känslan man får den dagen när man inte orkar skicka iväg ett sms själv, utom bara väntar på att man kanske skall få ett för en gångs skull. Sen slutar det med att man ikkje får något? Jadu, då bollar tankar hit och ditt i skallen på en, man funderar om man skall falla för att vara lättlurad ( ''utnyttjad'' ) och höra av sig. Eller så tänker man att man inte alls skall höra av sig, man ska banne mig inte vara den enda som tar ''första'' stegen eller hur man skall säga.
Jag tror jag lider av nån mysko tanke syndrom, jag tänker, analyserar och grubblar över allt som går, även om det handlar om tjejen på icas nagellack eller hur en person möter din blick på bussen. Jag funderar hur äkta kärlek är, och vem är den rätta? Vad menas med den rätta? Är det han/hon man skall leva sitt liv med? Är det den rätta personen? Och hur vet man det?, vissa säger att det är en känsla som inte går beskriva? Men frågan är, lurar man sig själv? Eller finns det någon som har samma effekt på din kropp som Alkohol gör dig full, finns det nån som skall föreställa din livsföda?
ungefär samma tankar som mig och det är fett jobbigt att analysera varje liten del av minsta lilla sak och jag börjar fundera på om det är mänskligt, mer eller mindre. Att man tror det värsta om allt och att man förutbestämmer hur det egentligen är utan att veta det riktigt säker, helst åt det dåliga hållet, helst åt det hållet som bevisar att "jag" egentligen inte är värd någonting eller inte så speciell.
Jag tror för övrigt att den rätta inte är den man ska leva hela livet med utan att det är den rätta som passar dig precis just nu, som lars winnerbäcks låt "Åt samma håll", jag tror inte på att man kan leva ett helt liv med någon person, för människor förändras, de vill olika saker, de vill åt olika håll - och om man för ett år sedan kände att just denna personen var den rätta så kanske man inte känner så nu. Men visst i vissa undantag (som mina föräldrar) så kan man gå "åt samma håll" en längre tid och vem vet, de kanske vill gå samma väg i hela deras liv och trivs med det. Det är fint ifall det blir så, men jag tror det är ovanligt.
Ja du har helt rätt, ord som hora och liknade har en helt annan betydelse nu än förut.
Och jag känner igen dig att man känner sig ensam och bortglömd även fast man, som sagt, egentligen inte är det. Det är bra att vara social :D
hehe det är du inte ensam om, alla som har ork att bry sej sitter nog och analyserar som du gör med :)
