Marcus Aho

Du sa att jag aldrig lyssna på mina nära och kära
Att jag till och med fick dom gråta
Kanske jag inte visa, hur mycket jag igenteligen vill bry mig

Förlåt mig
Jag skulle försökt mer
Kämpat och visat min kärlek.

Precis kommit hem ifrån turkiet och med mina ord såkallt friheten. Det är nog inte själva landet som framkalla det namn utom människor. Så som jag levde i Turkiet var som när man var liten och skulle leka på dagis, man ville alltid vara med och leka. Ibland fick man och ibland fick man stå brevid och kolla på för att var den person man var, dvs udda. På dagis var man tvungen försöka skaffa nya lekar så man kunde vara med och leka alla lekar som man så gärna sträva efter. Så jag säger såhära, det är alltid bättre att vara med i leken än att stå brevid ensam sparka sten.

Vad detta hade med Turkiet att göra skall jag försöka förklara.  När jag gick ut på kvällarna var jag själv, och dom första dagarna stod jag brevid ensam och sparka sten på ''discona//barerna'' . Men efter några dagar träffade jag folk och fick för första gången på väldigt länge i mitt liv vare med och leka. Det bästa med Turiket var alltså att jag inte behövde vara vän med folket jag träffa för att bli accepterad och få vara med. Det kanske låter lite löjligt att man fick hänga med några folk på krogen lixom, fasst när det sällan händer och man istället sitter ensam hemma och sparkar sten så äre kul att bli vald.

Och precis som på idotten eller på rasterna när man var liten och skulle spela fotboll. Man blev alltid vald sist, vilket inte alltid är så kul. Och desamma är det med vänner även för många människor i alla åldrar, att man blir vald sist efter alla andra och när ingen annan har tid. Vilket är tragiskt fasst nån människa måste vara den dumma personen som finns där för att bli utnyttjad. Det värsta är att vara den personen som blir utnyttjad och sen inse de, världen sluts som en svart hål runt om en och man blir alldeles ensam igen.

Ifrån ruta ett igen.