What hurt's the most ?
Frågan är om jag gillar låten för att den har göra med Twilight eller för att den är bra ^^
Man kan ju alltid fira att det bara är ca 6 dagar kvar av praktiken om jag har tur! Shit sen börjar snart det riktiga livet =/
Det riktiga livet? Ahaja va vuxet det låter. Detta innebär då alltså arbete? Ansvar? Tycket det låter som man måste mogna väldigt mycket som människa undet en kort period.
Frågan är, är jag redo att ta steget? Att bli ansvarsfull? Bli som folk förväntar sig. Förväntelser är en sak som är väldigt jobbigt att ''ha'' på sig. Det är jobbigt när folk tror man skall prestera bra, och så slutar det med att man misslyckas =/
Det är svårt att leva som folk förväntar sig att man skall göra eller hur man kommer bli. Fasst man skall väll leva sitt liv som man själv tycker och inte bry sig vad andra säger eller tycker , men det är ikkje lätt.
Föräldrar vill ju alltid att deras unge skall vara bäst , så dom kan vara stolt och skryta för sinna vänner om just deras son eller dotter som är så himmla duktig =) Men om deras barn är en ''medelråtta'' skryter föräldrar iaf? eller blir dom besvikna på sitt avkomma?
Uscha folk bruka säga till mig att jag tänker för mycket =/ vilket måste vara väldigt sant. Är jag ensam om att ha dessa tankar? Att tänka på mysko saker hela tiden? =/ Och om jag inte är det, hur klara alla att inte prata om det? Att inte söka efter svar? Vill folk inte veta sånna saker?
Eller tänker många såhära, ääh orka tänka på det, det löser sig på nått sätt?
New moon, filmen är efterlängtad redan =( typ ett halvår tills den släpps och lite till. 190 dagar eller vad det är typ =/ Den släpps när jag är inryckt i lumpen. Hoppas man får nått tillfälle sen den!
Jag tror att de flesta föräldrarna i början säkert har vissa funderingar och förväntningar om deras barn, hur de kommer bli osv. Men de flesta föräldrar som också är medelmåttiga (vilket fult ord, ingen är ju medelmåttig, alla är extrema på sitt eget lilla vis) har inte samma förväntningar på sitt barn som en höginkomstläkare på karolinska insitutet - kanske, egentligen har jag ingen aning, jag gissar mest nu. Vad jag vill komma fram till är att jag skulle tro att de flesta föräldrar ändå tycker om sitt barn precis som det är, även fast det låter lite klyschigt. Mina föräldrar säger i alla fall att jag ska göra något som jag tycker om och de accepterar mig vad jag än väljer, hoppas jag nu. Just nu känns det i alla fall så. Men, nu har du fått mig att börja fundera på detta på riktigt. :O
Nu blev det ju riktigt läskigt.
Men är det inte så, att man tycker om personen och inte hur den presterar - precis som i ett förhållande? eller? har jag fel?
Det här blev långt, jag orkar inte läsa igenom det. Förlåt om något blev oklart. :)
