Marcus Aho

Jag lärde mig vad kärlek var av dig, jag lärde mig vad sorg va av samma personen. Personen som jag än idag ej kan glömma. Men jag vill glömma hon heller för hon är den renaste vännen jag har i mitt liv. För på nått sätt så fyller hon mitt liv med ljusl, med hopp och samtidgt med sorg och längtan. Jag skulle kunna göra allt för att få vara hon nära, eller kunna träffa hon oftare. Skulle vara nöjd med livet om jag bara kunde ha hon som den vän som jag skulle vilja vara för hon, skulle jag få hon som den vännen är denna värld helt underbar.

Hon som engång i tiden var min, min i betydelsen att vi var kär. Vi gillade varandra en gång i tiden, och ifrån min vinkel så reflekterar jag hur kärlek är ifrån det förhållandet. Känslorna och pirret i magen kommer ifrån hon, hon lärde mig att älska och att sörja. Hon lärde mig hur svårt det kan vara att glömma en människa. Men jag tycket inte att man skall behöva glömma en människa, man ska kunna vara vänner. Och det är vi, men problemet är att jag fortfarande känner pirret, värmen och alla känslor flödar inom varje gång jag tänker eller träffar henna.

Det finns bara en annan människa som fått mig känna likadant, men hon lär jag aldrig få träffa igen. En gång , jag hade en gång på mig göra ett intryck på den människan och jag misslyckades.

Vet inte vad jag skall skriva mer nu, men fått skriva av mig lite. Men jag säger bara att känslorna knappt går beskriva med ord, det är nått man måste uppleva för att förstå. Varje människa upplever det olika, fasst vi alla älskar och sörjer över det.

Måste tacka hon att hon finns, att vi kan träffas ibland så jag får fylla min annars tomma bägare med lite hopp, fylla mitt hjärta med sorg varje gång jag lämnar hon. Fasst när jag lämnar platsen är mitt hjärta mer fyllt med hopp än tidigare, hopp om att en dag kommer jag finna hon som är precis som denna människa. Men jag vet att hon finns där för alltid , står vid min sida som vän vilket jag tackar hon för!

Med all min kärlek, hoppas ni alla har det bra.