Marcus Aho

Jag lärde mig vad kärlek var av dig, jag lärde mig vad sorg va av samma personen. Personen som jag än idag ej kan glömma. Men jag vill glömma hon heller för hon är den renaste vännen jag har i mitt liv. För på nått sätt så fyller hon mitt liv med ljusl, med hopp och samtidgt med sorg och längtan. Jag skulle kunna göra allt för att få vara hon nära, eller kunna träffa hon oftare. Skulle vara nöjd med livet om jag bara kunde ha hon som den vän som jag skulle vilja vara för hon, skulle jag få hon som den vännen är denna värld helt underbar.

Hon som engång i tiden var min, min i betydelsen att vi var kär. Vi gillade varandra en gång i tiden, och ifrån min vinkel så reflekterar jag hur kärlek är ifrån det förhållandet. Känslorna och pirret i magen kommer ifrån hon, hon lärde mig att älska och att sörja. Hon lärde mig hur svårt det kan vara att glömma en människa. Men jag tycket inte att man skall behöva glömma en människa, man ska kunna vara vänner. Och det är vi, men problemet är att jag fortfarande känner pirret, värmen och alla känslor flödar inom varje gång jag tänker eller träffar henna.

Det finns bara en annan människa som fått mig känna likadant, men hon lär jag aldrig få träffa igen. En gång , jag hade en gång på mig göra ett intryck på den människan och jag misslyckades.

Vet inte vad jag skall skriva mer nu, men fått skriva av mig lite. Men jag säger bara att känslorna knappt går beskriva med ord, det är nått man måste uppleva för att förstå. Varje människa upplever det olika, fasst vi alla älskar och sörjer över det.

Måste tacka hon att hon finns, att vi kan träffas ibland så jag får fylla min annars tomma bägare med lite hopp, fylla mitt hjärta med sorg varje gång jag lämnar hon. Fasst när jag lämnar platsen är mitt hjärta mer fyllt med hopp än tidigare, hopp om att en dag kommer jag finna hon som är precis som denna människa. Men jag vet att hon finns där för alltid , står vid min sida som vän vilket jag tackar hon för!

Med all min kärlek, hoppas ni alla har det bra.

Det är männskligt att tänka och fundera på saker, men kan man fundera för mycket?
Kan man de, nej tror ej det. Men folk göra på olika sätt, jag vill skriva om mina tankar andra håller dom inom sig medan vissa inte ens tänker på sina tankar.
Jag tycker man skall bli accepterad vilket sätt man än följer , fasst att vara öppen hjälper oftast bara en själv. Alltså mitt bloggande om mina tankar, mitt liv och mina åsikter skriver jag inte för att intressera andra läsare. Frågan är ens om någon läser mina tankar, men vad spelar de för roll?
Detta hjälper mig på ett eller annat vis så känns det som jag lättat på trycket som bildas inom skallen när man har för mycket tänka på.

Om jag inte får ut mina känslor tankar eller funderingar känns det bara tungt att gå runt med dom, känns besvärligt. Besvärligt med ha massa saker i huvudet som tygner den tunga ryggsäcken som vi alla bär runt på.
För vi alla vill ju bara ha bra saker, minnen och bilder i våran skalle eller hur? Vem vill gå runt och känna sig ensam eller tänka över om människor verkligen accepterar dig för den du är.  Man vill veta om man duger, om man gör nått bra eller om man har sina vänner såsom man har dom.

För den personen som tror att livet kan levas som ensam är en tragisk person, den är någon. Medan personen som vill ha ett bra liv men lever ensam bara klassas som något. Det är så lätt att dömma människor ifrån deras utsida eller deras handlingar, men hur ofta känner man verkligen personen ifrån grunden?
Jadu, det är nog väldigt sällan man gör de, för man går oftast på utsida. Då menar jag inte alltid utséende men till mesta del gör man det, annars går man efter utstrålning. Jag hissar eller dissar inget av detta eftersom det är nog det enda sättet att finna de vänner eller kära man kommer få i livet.

Men är de inte fel, att ens kompisar måste vara roliga eller snygga för att man skulle lära känna dom? ( I grovt sätt alltså inte 100% sanning) Sanningen är hård, och jag har säkert mycket fel. Men det känns som att deta endå stämmer rätt bra med verkligenheten. Men vad kan man annars göra? Detta är nog de enda bra och möjliga sättet vilket jag inte vet om jag vill hissa eller dissa.

Men hur gör man när man träffar nya människor ? Vem äre som tar kontaken eller fortsätter hålla den? Slutar människor att kontaken den personen man tror man gillar för den säger att hon/han inte sagt de klicka. Eller fortsätter alterego inom oss att hopplöst fortfarnade försöka nått för den hära personen? Tills det är för sent och det slutar med att man själv blir sårad och den andra personen bara känner ilska och är less på den personen.

Om det ej klickar är det oftast svårt, för det är vanligast att första intrycket har stor betyelse.

Måste ursäka att det ikkje finns nå sammanhang eller rättstavning om det skulle vara någon som skulle läsa detta.