Marcus Aho

Tankar bara förblir tankar i alla fall, dock skall jag göra ett desperat försök att få utom på papper. Detta är mitt sätt att lätta på trycket. Där ingen ser mig där ingen läser vad jag skriver. Just nu känner jag mig djup inspirerad att jobba på som bara den efter tysklandsresan.  Men varför känner jag så igenligen ? Svårt sätta fingret på, tror igenligen att det inte var själva resemålet utom folket man umgicks med, visst att man blir trackad som vanligt men det är ju mitt sätt att leva. Går inte vara i min närhet utom att göra det känns det som, men kan ju bero på att jag lika gärna skulle jobbat på en cirkus som jag väsnas. Men om jag vet om detta och stör mig på att jag behandlas som en clown varför gör jag ikkje nått åt detta?  Enkla anledning är att jag är van, trvis att kunna bjuda på mig själv för att kunna få någon annan att rycka lite på läpparna och le. Den lilla stunden någon annan människa ler är värt det mesta. Man gör någon nytta kanske ger någon grädde till kakan lixom. Jag tycker vi männsikor måste dra mer glädje av allt smått vi får här i livet, vet att jag själv är väldigt dålig på det. Men om man tänker i stora drag så är dom små glädje rusen hundra gånger mer värt än att bara bli storglad en enda gång. Det små stunderna i livet väger inte alltid över det jobbiga som kommer och går men bearbetar allt piss med mycket smått blir det bra i längden. Skönt att börja skriva skit igen, skönt att ingen läser eller vet om det heller =)

One last breath kan vara allt du behöver ibland , ibland önskar du denna dumma grejj med. Livet vore vara enkelt men endå inte , för vad skulle vi leva för då?

Ibland tror jag det skulle gynna mig att sluta tro på andra människors ärlighet. För den enda som igentligen styr är en själv , dock går ju detta inte utom man behöver stöd. Fasst i slutet finns det endast en som har svaren du frågor om och dom finns inom en själv. Ingen kan ge mig bättre svar än mig själv om jag låter mig tänka igenom det ordentligt. Men man söker oftast inte svaren själv utom man försöker ta hjälp, försöker söka tröst och stöd hos sina vänner, men dom har inte svaret man söker. Vänner har inte svaret står jag säger här, betyder det jag är ensamn eller hatar mina vänner ?  Nej men det vännerna gör att ge en stöd och mod, men svart finns alltid inom en bara man våga tänka , våga ta steget och våga tro. Ibland måste man lära sig leva ensamt eller jobba hårt för något man verkligen vill.  Som sagt det var ju ett tag sen man bloggade kanske skall bli lite mer av detta för man lättar på ryggsäcken ganska bra.  Skål bloggen ;)